Närmar mig graduation med allt vad det innebär.
1 veckas intensivt pluggande och sen är det över.
Elizabeth o Kristoffer har precis lämnat mig för 2 veckors resande runtom Cali, Nevada och Arizona. Som tur är så får jag se dem ytterligare en vecka innan det är dags att åka tillbaka till Sverige igen.
Mer vardag, mer blogg, mer plugg, mer jobbsökande för mig de kommande 14 dagarna.
För just det, jag har ju äntligen fått det efterlängtade jobbtillståndet. Nu är det bara jobb som saknas!
Denna ovisshet som råder just nu..
Saknar Sverige varannan dag, men är osäker på om jag verkligen saknar det. Jag har en tendens att se grönare gräs vart jag än vänder mig, vad jag än gör. Jag vill alltid ha det jag inte har, men åka till Sverige är ju inte det jag vill. Egentligen.
Jag känner mig nog mer hemma i USA än vad jag någonsin gjort i Sverige, men jag saknar tryggheten med Sverige. Världens bästa land när det kommer till trygghet. Både vad gäller jobb, hälsa, barn, framtid.. Jag oroar mig för sånt, har alltid gjort, jag vill ha framtiden säkrad.
Kailand försöker alltid att lugna mig och säger att "allt löser sig" "sluta oroa dig, vår framtid kommer att bli jättebra"
Som svar får han "STOP BEING SO DAMN OPTIMISTIC. I'm not gonna get a job, our kids won't have enough money for college, and once I'm diagnosed with some kind of deadly disease we won't afford the hospital bills"
Fröken Sunshine herself.
Hysterisk och pessimistisk i vanlig Hanna-anda. Att den där Kailand står ut med mig är ett mysterium.
Men i alla fall. Det är ju sånt man får ta i beaktande när man tänker på framtiden.
Vad man än vill säga om svensk skola, barnomsorg, sjukvård, semester, föräldraledigt, etc osv, så är det i många fall nästan GRATIS. Och många tar det för givet.
Vi går i skolan gratis, sjukvården är nästan gratis, vi får 5 veckors ledighet BETALD, föräldraledighet med ersättning i 1,5 år. Förstår ni hur lyxigt det är? Det är något som man i Sverige får för sina skattade pengar, här går pengarna till annat.
Här betalar man för allt. Allt. Har man tur så får man bra förmåner genom jobbet, men generellt sett så betalar de flesta en massa pengar varje månad för health insurance till exempel. Och trots insurance så måste man fortfarande betala en viss procentsats varje gång man besöker läkaren. Allt beror förstås på vilken försäkring du har och har du tur så blir det inte så mycket. Många av mina kollegor i New York hade dock inte råd att ens betala för den billigaste försäkringen och var därmed helt utan insurance. (Note: det är där Obamacare kommer in i bilden. För att göra försäkring "affordable" för dem som tjänar för mycket för att få det gratis av staten och för lite för att ha råd med den som erbjuds genom arbetsgivaren.) Hurra!
Och det här med semester. Visst, vissa företag har anammat den europeiska modellen med betald med semester, men dem flesta har max 10 dagar obetald semester per år. Har man otur så hamnar man på ett företag som totalt struntar i lagen. "You should be thankful you even have a job". Dessa tillhör såklart minoriteten, dem vill ju inte riskera att bli stämda, men ändå..
Jag vill inte ens tänka på att skaffa barn..skola, sjukvård, mammaledighet.. Här får man 12 veckors ledighet. Vad dem kallar "baby bonding time".
Ok. Nog sagt. Det här inlägget tog en konstig vändning, men ni förstår kanske vad en del av min framtids-oro grundar sig i.
Nu ska jag trots allt inte fundera allt för mycket över framtiden. Om 4 månader är allt lite klarare.
Definitivt klarare om ett år.
Spännande ändå.
